Helena Cohen

Man går igenom många besvikelser i livet...Dom flesta kan man ta sig upp ifrån...ignorera eller överleva. Jag äar just mitt i en som jag inte vet hur jag ska hämta mig ifrån. Trött på att klaga men detta är ju ett sätt att få ut sina tankar...så man slipper låta dem gå ut över sin familj jämt. Just nu känner jag en sån enorm trötthet, förlamande. Sån där som gör att det sticker i armar och ben och man på morgonen känner för att bara ligga kvar och stirra i taket några dygn. Kämpar att ta mig upp ur detta men för första ggn i mitt liv så känns det svårt nästan omöjligt. Jag har alltid haft en inre styrka som gjort att jag klarat allt som kommit i min väg med bara mindre blessyrer men tillockmed jag börjar tappa gnistan....... jag är så galet uttömmande, sjukligt besviken på nära människor i min omgivning såna som man alltid räknat med älskade mig vad som än händer och vad jag än gör i mitt privatliv. Som skulle älska mig trots mina fel och brister, trots att jag alltför ofta gör enorma misstag. Dom som ALLTID skulle älska mig!!!! Dom som jag ALLTID kommer älska...vad dom än gör, vilka misstag dom än gör, trots fel och brister. Som jag alltid till den dag jag dör alltid kommer stötta och älska!!! Känner mig dömd och utan förståelse, känner en sån stor förlamande ensamhet trots alla människor runt omkring....HUR kunde ni som betyder allra mest svika? Är jag inte värd mer? Tydligen inte. HUR tar man sig vidare nudå? Jag måste....känner ju att jag har mer att ge, mer att leva för. Jag har ju lilla Neah som betyder allt för mig. Och min fina mamma. I måndags var vi på min älskade mosters minnestund. Lilla söta, galet snälla fina lilla moster som nu fått ro och kommit bort från sina smärtor. Allt för ung. Med barn och barnbarn som fortfarande behöver henne. Så orättvist allt kan kännas ibland. Trots att vi inte hade sååå mycket kontakt på sista åren så fanns du alltid i mitt hjärta.Du finns med i Mina allra finaste barndomsminnen. Kommer sakna dig....vila i frid lilla moster. Jaaa detta var ett mörkt inlägg igen....:( Förhoppningsvis kommer det ljusare snart.

konstig rubrik...kändes bara rätt.....tänkte undvika sjukdomar etc....för jag mår ganska helt ok nu...kärlekssorg??? Javisst :) men det är ju inget ovanligt i mitt liv och tillockmed jag kan ju le...lever fortfarande mitt liv i 220 och trivs toppen med det. Det enda som bekymrar lite är att dagarna, veckorna, månaderna går så sjukt fort.....Jag hinner inte med....Just nu slösar jag lite tid på något somaldrig kommer funka...någon som får mig att må dåligt mestadelen av tiden men som ändå får det att pirra imagen............... Men jag har kört huvudet i sanden och inte velat inse att detta är INTE det rätta för mig.....Börjar känna en inre styrka igen...en lust att göra något! Att ta tag i de delar som varit vilande............................Känner livglädje och positivitet.......Allt kommer bli bra! Jag behöver bara rensa lite i skafferiet....göra mig av med sånt jag inte vill ha. Har fått en helt ny underbar vän sombetyder massor för mig..Viär så sjukt lika till personlighet och tankar att det får mig skratta...trodde jag var den enda galningen i världen och så kommer Nadja inrusande..:):). En person jag beundrar. Som gått igenom svåra saker i lvet men ändå står stark.En underbar mamma till sina barn,osjälvisk och med massa fan anamma, Rolig, Galen och bara bäst helt enkelt. En person jag känner att jag skulle ställa upp för ialla lägen...tänk att vi inte mötts tidigare i livet. Jahapp...vartgår man nu......det finns så många möjligheter i livet. så mycket mer att se och uppleva...möjligheterna är oändliga och jag har fått chansen att uppleva allt......... Julen står för dörren och jag ska förstås fira den med min underbara familj.....

jahapp, vad skriver man om???? Inte så mycket tragiskt som hänt på sistone. Trist att man bara kan skriva om tråkiga saker.....jag ska skärpa mig och försöka dela med mig av glädjeämnena i mitt liv vilka är många :). Mina döttrar och mitt underbara barnbarn såklart. livet är i helhet ganska underbart just nu förutom det där rastlösa som börjar göra sig påmint igen.Börjar bli sugen på att ge mig ut i världen igen...uppleva saker,träffa underbara människor och påminna mig själv om hur lyckliigt lottad jag verkligen är frågan är bara vad nästa drag blir......Jag som ALDRIG brukar tänka efter....hm.....undrar om jag börjar bli gammal och förståndig...hahahha nääädå. SÅ......Vad ska man göra nu då? New York i Januari..helt klart. Känner att den mesta frustrationen nog kommer från att jag nu är redo att fortsätta bygga min karriär....den som jag avbröt när C kom tillbaka. Tror det är dags att komma tillbaka till mitt gamla liv fast med nya inslag. Pojkvänner???? Stort frågetecken...så mycket smärta och oro...man funderar på hur mycket det är värt. När man är själv så slipper man allt sånt.....lögner och svek kan göra ont ända in i själen....Varför finns ett behov att ljuga egentligen? När ärlighet och öppenhet är sååå befriande. Men jaaaaaa det finns någon som betyder mycket i mitt liv, någon som får mig att både le och att gråta, någon som får det att pirra i mitt inre, en känsla som sprids ihela kroppen...men för första gången i mitt liv funderar jag ständigt på var detta ska leda....har vi någon framtid? Hoppas och vill.....vill inte...vet inte..eller jooooo Jag VILL... Han är underbar, söt, snäll och han älskar mig! Men problemen finns och frågan är om vi kan lösa dom?.... Nästa vecka vill jag tillbringa med underbara Neah som får mitt hjärta att smälta varje gång vi träffas.Underbara varelse... Jag måste få avsluta med tacksamhet över att jag fick en chans att stanna kvar här ett tag till och över att någon har bestämt att jag ska få upppleva all denna glädje.

Tänk vad livet kan vara konstigt ibland. Det kan vara ett rent helvete, en ständig kamp, tröttsamt men också och för det mesta helt underbart och definitivt värt att tas vara på. När jag tittar på mitt underbara barnbarn och mina fina döttrar så inser jag att inget betyder mer än dom. Dom är mina hörnstenar i livet. Tänk bara att dom har jag satt på denna värld. och när jag ser min mamma så är jag så innerligt tacksam för att hon satte mig till världen. Trots alla nedgångar så går det ALLTID uppåt igen. Kärleken och kärlekssorgen kommer och går men det är ju en del av livet. Hadlar ju bara om att lära sig hantera dessa sorger. Gråta en skvätt och sedan se vad som är viktigt....Just nu är jag i uppåtbana på den fronten. Jag är nyförälskadoch lycklig även om jag inte tar detta på så stort allvar som jag gjorde för 20 år sedan så är det ändå en härlig känsla. Att bli beundrad och älskad för denman är. Att få komplimanger o känna sig vacker. Det är en skön känsla....... Ett råd till alla som går igenom svåra saker...Allt blir bättre, allt ordnar sig...Ta vara på allt ni har och uppskatta den tid vi har här på jorden kort eller lång...Var lyckliga för det lilla.

Har egentligen sjukt mycket att skriva om men känner att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Ber om ursäkt om det blir lite rörigt! Detta sista halvår har varit totalt omtumlande och livsförändrande både på gott och ont. Jag har så mycket känslor att jag inte riktigt vet hur jag känner egentligen. Den stora C sjukdomen börjar äntligen känna sig besegrad och det känns som 10 ton stenar lyfts från mina axlar. Har gått igenom helvete och tillbaka. För tredje gången nu. Men jag har lärt mig massor både om omgivningen och mig själv. Jag har jämfört förra gången i Irland och denna gång och insett att det jag gjorde rätt den gången var att inte dela med mig så mycket utan att kämpa och vara stark själv. Fungerar nog inte för många andra men är det klart bästa för mig för att omgivningen och mina närmaste är för nära insatt gör mig svagare, får mig att kämpa mindre för att jag hela tiden ser hur alla andra mår. Och lever med dåligt samvete för att jag har cancer. Det är sjukt! Men NU tror jag äntligen det är över!Verkar som att jag har besegrat det stora C och det känns härligt. Lite som saknas än som att göra en hysterectomi. Men först måste dom fixa mitt diskbråck och sneda bäcken men om allt går enligt planerna så ska jag vara helt ok i slutet på detta år, Jag är POSITIV och ser framåt. Nåja! Nog om sjukdomar och sånt elände. Jag är nu singeltjej igen efter 2 år och 1 månad med Mario. Dessa åren har varit både himmel och helvete, mest himmel och jag kan ärligt säga att jag nog aldrig känt så för någon man förr. Tyvärr fick vi en riktigt dålig start med c- sjukdomen och allt annat och den stackaren fick börja romansen med att ta hand om mig. Kan ju bli för mycket för vem som helst. Vi har haft höga berg och djupa dalar i vårat förhållande och nu verkar det som att det är definitivt denna gång. Känns konstigt. Känner saknad men ändå så känner jag mig helt tom inuti. Har en spirande posivitet inom mig som inte ens det här kan slå ner. Så känner man nog när man varit så väldigt nära döden och kommit tillbaka. Man kan omöjligt ta till sig problem eller nedgångar för ALLT känns så litet i jämförelse. Jag har äntligen börjat skymta MIG själv därinne. Börjat känna impulsiviteten och glädjen vakna, pirret i magen och den otroliga livsglädjen. Jag är kanske inte den mest troende men jag tackar ändå högre makter för att jag får vara kvar härnere på jorden ett tag till och se mina vackra underbara döttrar utvecklas, mitt helt fantasktiska barnbarn (hon som gett mig livsviljan och viljan att kämpa). Och mina helt underbara föräldrar. Jag vet att jag kanske inte är så verbal med att uttrycka mina känslor men mamma(lena) och pappa (kent) betyder så otroligt mycket för mig. Dom ställer upp i alla väder och finns alltid där för mig, Mamma har gjort mig den jag är. Stark! och självständig och Kent har sen han kom in i mitt liv när jag var 11 år varit tryggheten och lugnet i allas våra liv. TACK! Mario den stackaren har varit mitt i allt detta kaos och jag har full förståelse om det helt enkelt blev lite mycket. Jag är inte arg eller bitter bara besviken över att vi aldrig fick riktigt njuta av vårat liv tillsammans utan mest har kämpat med sjukdomar och våra respektive problem. Tackar dig för 2 underbara år och önskar dig allt gott i framtiden. Du är en fin kille och har hela livet framför dig. Glöm inte det! Jaaaa det var massor på en gång.Var jag står just nu? Vet inte riktigt faktiskt. Flyttar in i en fin trea på haga om 1 vecka. Det känns lite somen ny start. Jobbar i lövånger augusti ut och sedan ska jag regga mitt företag och satsa mer på hårförlängningarna. Gå nån fler utbildning och resa lite mer. Planerar in två resor i sept, barcelona och Irland och har funderingar på att kanske göra en lite längre resa nån gång i januari. Backpacka i asien eller något sånt. Känslomässigt är jag lycklig, levnadsglad,förvirrad, besviken och ledsen. Allt i samma boll. Känner saknad över något som aldrig fick en chans. :(

Jag som skulle använda denna blogg som ett ställe att lufta känslor och händelser i mitt liv...inte för att andra skulle vara intresserade utan mer för mig själv. Men nu kände jag ett superbehov att få skriva allt jag inte kan säga men tyvärr är det så mycket som stoppar mig att uttrycka allt jag känner....men ska försöka att släppa loss :). Hoppas ingen tar illa upp. Detta handlar mest om mig ju. Var ska man börja efter så lång tid? Sommaren har väl varit helt ok, började med en resa till Tunisien med Mario som var både helvete och himmel... Sen känns det som om sommaren fullkomligt sprungit iväg. har mått ganska dåligt fysiskt hela sommaren. Mage, nacke och livmoder....jaja det mesta har väl krånglat men försöker att inte låta detta slå ner mig till fotknölarna...det är ju trots allt bara småsaker....men problemet är nog att jag är såååå trött på att känna mig sjuk efter 3 års kamp med cancer, strålbehandlingar, cellgifter etc så blir man såååå LESS att man bara vill ge upp ibland. Men det får man ju absolut inte säga...det är total tabu i denna värld för man ska vara så stark...för alla andra mest...föräldrar, barn, syskon, pojkvän etc....jamen jag då??? FÅR man inte falla ihop ibland??? Jaaa jag vet att det är mest jag själv som inte tillåter mig att visa mig svag...haaatar känslan av att andra ska tycka jag är svag och beroende...att de i min närhet ska tycka att kah är till besvär...det är nog det värsta jag vet. Jag har alltid varit oberoende, tagit hand om mig själv, gått egna vägar mot galenskaper ibland och ibland framgång....livet är verkligen upp och ner... Nååå trots allt så finns det ljusglimtar i mitt liv :) :) Mina underbara tjejer som gör mig så stolt...tänka sig att jag gjort dom...det är ofattbart. jag älskar dom så mycket att det gör ont ibland. Och så mitt underbara lilla barnbarn Neah....hon är den sanna ljusstrålen i mitt liv, den som får mig att le när jag är ledsen, som ger mig framtidshopp och livsglädje...tack Yolanda för henne. :) Och så Mario.....jaa vad kan man säga? Upp och ner passar så otroligt bra som beskrivning på vårat liv....Jag älskar honom så oerhört mycket. Mer än jag älskat någon man förr....men...varför måste det vara så komplicerat... VARFÖR bråkar vi så mycket om småsaker. Tysnaden och kylan dödar mig, får mig att tappa livsglädjen...jag blir arg, frustrerad och ledsen. Vet inte vad jag ska göra...ska jag kämpa för oss? eller ge upp för att använda energin för att bli frisk? Men förstår inte egentligen.....om man älskar varandra så borde man ju kämpa...eller?Drömmer om att han ska komma ridande på sin vita häst och svepa iväg mig. Ta hand om mig och säga att allt ska bli bra....men kan man förvänta sig förståelse för allt? Min trötthet och sjukdom gör mig på ett uruselt humör...varför ska han behöva ta emot det? Orättvist...förståelse? SVårt! Blir så ledsen över att vara till besvär och att jämt ha sjukdomen att skylla på. Vill vara mig själv igen.......... Känner mig oattraktiv, gnällig, ovärd och till besvär.....Samtidigt blir jag arg...faaaan Helena RYCK UPP DIG OCH SLUTA GNÄLL!!! Vad bråkar vi då om??? Cancer, sjukdom, ekonomi,världsfrågor?...NEJ vi bråkar om städning och disk...så otroligt banalt och oviktigt. Hur kan ett gräl bli så djupt över att den ena diskar mer...Är våran kärlek inte värd mer? Just nu är hela mitt liv ett enda stort KÄMPA.....jag hatar att låta melodramatisk för det finns dom som har det så mycket värre än mig. Även om jag kämpar mot sjukdom så är jag inte döende, jag har mat på bordet och ett tak över huvudet...Jag VILL inte vara en gnällig kapitalist...finns inget värre.... Och så hände det igen.......sjuk igen!!!! jaha.........................................................................................................................................................................................................................................................Vad gör man nu? Massa punkter i min hjärna. Vad tänker jag? vad känner jag? Vad gör jag? Kan man ignorera och strunta i allt? Sanningen att säga så vet jag ingenting, känner mig mest trött, Är helt tom i skallen...Tänker mest på alla runt omkring mig...på att vara till besvär..........IGEN...Jagär trött och känner mig som jag blivit överkörd av en ångvält... Hur ska man hitta styrkan att vara den som alla andra vill att jag ska vara...att skratta och vara glad...att orka med vardagens sysslor, att vara en bra mamma, mormor, dotter, flickvän , extramamma när man inte ens har styrkan till att kämpa för ett fortsatt liv...NÄR tar kraven slut? När kan man bara få tillåtelse att bara "vara"................... Pust....detta tog slut på min energi totalt... Måste försöka lite till.....hita positiviteten som finns därunder all hopplöshet, styrkan och livsglädjen....Något som jag vet helt klart är att DEN ENDA SOM KAN RÄDDA MIG ÄR JAG (ber om ursäkt för all negativitet)

Jaaa mot alla odds så är jag nu en lycklig förlovad tjej. Jag och Mario har förlovat oss i helgen. Efter mycket upp och ner i vårat förhållande kom vi underfund med att vi trots allt vi varit med om och kämpat oss igenom så är vi som nykära för det mesta. Vi har problem presis som alla andra par men i det stora hela så är dom väldigt små och betydelselösa. Mario är den snällaste, omtänksammaste,gulligaste, sexigaste och snyggaste kille jag någonsin mött och han vill ha MIG!!!! Det gör mig helt förundrad och knäsvag av lycka. Helt fantastiskt att man kan känna sig såhär kär efter 10 månader ihop. Mitt liv känns ganska skönt just nu. Jobb börjar ordna sig och Tjejerna har det bra. Neah är min lilla solstråle och allt känns bara allmänt toppen. Mario ska flytta in i sin egen lägenhet ett tag mest för att vi ska stärka vårat förhållande ännu mer hur knäppt det än låter så tror vi att vi kommer vara ännu mer kär om vi bor separat. jag behöver lite mer tid själv för att få tillbaka min gamla energi efter min sjukdom. Därför kändes förlovningen som ett viktigt steg att ta. Jag vill hänga mer med mina kompisar och barn. Jag är en så lyckligt lottad människa att det nästan känns orättvist ibland. Jag har överlevt cancer, har två underbara döttrar, ett underbart barnbarn och en otroligt fin pojkvän. Kan det bli bättre eller.....

Att det är så härligt att man kan känna sig så nykär trots att vi varit ihop i 9 månader snart... Trots en skakig start och en del problem så känns det som att vi börjar hitta varandra. Nu ska vi bara hitta oss själva så kommer vårat förhållande vara helt perfekt. Men jag älskar verkligen denna man.....:) :) :)

Tänk att det ska vara så svårt att få tid till att blogga trots att man egentligen borde ha all tid i världen. Mitt liv är helt galet fullt av projekt etc... Det har hänt en del sen sist men ingen ide att skriva om allt....jag har tillbringat mycket tid i stugan där jag har 1 milllion av projekt som vanligt. Men har för länge sedan kommit på att det är det som håller mig igång och lycklig. Jag mår relativt bra förutom ett lite bakslag så verkar allt ok, inga nya tumörer och min gamla energi börjar återvända sakta men saäkert. Också är det ju VÅÅÅÅÅR. Det är nog min bästa årstid...droppet från taken, bara vägar, solen strålar o gnistrande snö...man känner verkligen hur livsglädjen återvänder...det riktigt spritter i kroppen. Mamma har varit på hälsohem i 3 veckor och måste säga att man ser helt klart en förändring...mycket mer enthusiasm och glädje..hoppas det håller i sig. Mina underbara döttrar har hunnit fylla år 19 och 17....huuuuu vad stora dom blivit. Jag är nog den stoltaste mamma som finns. Det är så skönt att se att man åtminstone lyckats med något här i livet. :) Sen har vi då solstrålen i mitt liv....lilla Neah! Det finns inte ens ord att beskriva hur mycket glädje detta barn ger mig. Hon är den gladaste, roligaste o smartaste 1,5 åring som finns. Nu springer hon omkring och babblar för fullt( tyvärr förstår man henne ju inte än men det kommer fler o fler förståeliga ord varje dag. Nu ska jag tvätta ur färgen ur håret och åka på gymet. Får skriva mer senare.

vad lång tid det går mellan inläggen.....Man skulle kunna tro att jag jobbar hårt eller har massa andra aktiviteter så att jag inte hinner.....hm....Jobbar gör jag inte än men krafterna börjar återvända o suget att ge mig ut i karriären igen men tänkte vara smart för en gång skull och ta det lite lugnt. Men faktum är att trots att man inte jobbar så går dagarna så sjuuuuukt fort. fattar ingenting. Det har hänt massor och ingenting sen jag bloggade sist...vi tillbringade hela julen och lite till i "Vebo". Det var underbart skönt faktiskt. Men det e helt ok att vara tillbaka i stan igen. Fast jag saknar lilla Neah trollet..:(. Hon är verkligen den roligaste, smartaste, sötaste ungen i världen...och det säger jag inte bara i egenskap av mormor.Men när man som 1 åring redan lärt sig var kakskåpet är och kan grymta, skrika o yla pekande mot skåpet tills man får en kaka så är man SMART. Måste säga att detta lilla barn förgyller mitt liv.... Några fler som förgyller mitt liv är mina supertrevliga, underbara döttrar :) Det är sååå roligt att ha Emma hemma hos mig igen efter hennes halvhjärtade försök att bo själv så är hon hemma hos mamsen igen.... Yolanda är en otrolig kämpe och jag är såååå imponerad av henne och av allt hon klarar trots ung ålder. Det är en unge man aldrig behöver oroa sig för...för man vet att hon fixar allt men skulle önska att hon kunde ta emot lite mer hjälp ibland. Sen har vi min pojkvän Mario då!! Trots en guppig start i vårat gemensamma liv med mycket meningsskiljaktigheter och tjafs så verkar allt fixa sig ändå. Sista tiden har faktiskt varit helt underbar...vi har båda anpassat oss till varandra och är lyckligare än nånsin och det e ju så....ett förhållande kräver arbete och engagemang för att funka. Jag är superlycklig nu och VILL att detta ska hålla i sig men finns bara kärleken så ordnar sig allt...o det finns den :) Börjar känna ett drag av otålighet igen...resefötterna kliar...DET är ett tecken på att jag börjar bli frisk och det är härligt men jag måste försöka rota mig här nu. Men en liiiten resa till London blir det i februari..jippiii!!! En underbar långhelg med älskling..Ska bli så roligt att få visa hononm runt. Nu ska ja plåga mig själv med ögonbrynsplockning....suck!!!

Så då var ännu en jul över......känns som om åren fullkomligt rusar fram, får lite småpanik....samtidigt som jag trivs med mitt liv just nu. Gillar att vara mogen och vuxen, att få ta egna beslut och stå för dom. Julen har varit superlugn eftersom jag naturligtvis blev sjuk och fick njurbäckeninflammation några dagar innan....typiskt mig! Sen blev det återfall och ännu ett besök på akuten med meeer medicin.....Förutom det så har det varit mysigt. Fick fina julklappar och nöjet att se lilla Neah med tomten för första ggn. Hon bara log...inte en tår...Så underbar. Förutom imorse då hon bestämde sig för att vakna 6.30 efter att ha varit ovanligt gnällig inatt....Så hon fick sig ett bad i diskhon....det gillade hon!! Men inte mitt köksgolv som blev som en swimmingpool. Idag kommer en sjuk Mario...stackarn, blir nerbäddning i soffan. Tjejerna har dragit iväg till Hemavan på nyårsfirande med sina kompisar och jag ska vara här i byn md resten av familjen. Lite raketer och god mat är allt jag behöver till nyår. För sen är det slut med den goda maten för jag ska äääääntligen komma igång o träna och gå ner i vikt till sommaren. Jag och Emma ska sätta igång i Januari....längtar.

Ännu en vecka har gått och nu är det sååå lite kvar till Jul. Om jag inte berättat det förr så äääälskar jag julen och allt den för med sig. Shoppa julklappar, baka, laga god mat och umgås med familjen. Man blir så glad inuti när det är jul. I år ska jag tillbringa julen i byn med mina föräldrar, barn, lilla neah, Mario och hans dotter Moa. Det ska bli hur mysigt som hellst. Jag åker ut på fredag och förbereder allt och mario kommer efter till veckan. Snön har äntligen kommit och det känns underbart även om kylan kom med den. På lördag ska jag nog låna lilla Neah och bara pyssla med henne. Jag tänkte jag skulle få lite mer tid att omstrukturera denna blogg och hinna skriva lite mer om min historia med reseminnen etc. Och så vill jag hinna sy lite nya roliga kläder. Sitter och försöker logga ner en video som jag har på solstrålen i mitt liv, Neah men vet inte om jag kommer få det att funka. Vi får väl se.

Helt otroligt vad denna månad går fort....jag försöker ju njuta så mycket jag kan. ÄÄÄÄÄÄÄlskar julen och all förberedelse. Men denna jul blir det att hålla in svångremmen. Inget jobb=inga pengar...suck!!!! Jag som älskar att köpa julklappar. Men får nog ta det lugnt med det. Men men det är ju känslan som räknas. Ska tillbringa julen "hemma" i byn med familjen. Moa kommer upp och det ska bli roligt. En jul är ju ingen riktig jul utan barn och i år har vi 2 st :). Moa och Neah men den senare lär ju inte fatta vad som händer. Hoppas vi får lite snö meeee så man kan vara ute o leka. Jag börjar bli aningen less på att vara hemma nu. Längtar efter att ge mig ut i arbetslivet igen så ska nog börj förbereda för min återgång....funderar på att ev gå nån spännande utbildning eller något sådant. Emma har bott hemma i några veckor nu och jag tycker det är hur kul som helst. Så mysigt att ha henne här även om det innebär att jag får städa heeeeela tiden...:(. Men det är det värt!!! :) NU ska jag sy i några timmar. Tänkte sno ihop några kjolar. :) Bildbevis kommer.